1901-2016

SOLBACKA LÄROVERK FRÅN ÅR 1901 TILL NUTID

1901 – 1910

Den indirekta anledningen till att Solbacka Lantläroverk i Stjärnhov kom till, var att dottern till tidningsmannen och redaktören Anders Elis Jeurling, grundare av Stockholms Tidningen, var inackorderad hos en vän till familjen, lärarinnan Louise Hansson. På nyåret 1898 besökte fröken Hansson Anders Jeurling på hans gård Jättna och nämnde då att han borde starta en egen skola för sina två pojkar. Tanken föll i god jord och redan nästa år satte man igång. Lämplig plats fann han inte långt från sin egen gård på en sluttning mot Kyrksjön, intill torpet Vester-Jättna, med magnifik utsikt över den sörmländska naturen. Den soldränkta sluttningen mot sjön fick namnet Solbacka. För de omedelbara behoven ansåg man att det räckte med två byggnader.

Dåvarande huvudbyggnaden på Jättna, nuvarande Klostret eller Sjukan, monterades ner, flyttades och anpassades för att bli mäss, kök och lärarbostäder och en skolbyggnad, nuvarande Olympen, med lärosalar och elevrum uppfördes. Torpet Vester-Jättna byggdes om och fick namnet Nain och blev färdigt som elevbostad 1903.

Sedan kom i snabb följd Vakten, sedermera Lillebo, Mässen, sedermera Reserven och Gymnastiken 1906. Som förebild för skolan och dess verksamhet valde Jeurling de klassiska engelska internatskolorna och Lundsberg som startat fyra år tidigare.

Den 17 augusti 1901 invigdes Solbacka och den 1:e september inleddes det första läsåret med ett 10-tal elever, men redan på sommaren hade man genomfört en sommarkurs med fem elever. Till invigningshögtiden hade en talrik och representativ samling gäster, både från Södermanland och från Stockholm mött upp. I ett anförande redogjorde redaktör Jeurling för skolans grundläggande principer, där han påpekade att friplatser skulle beredas för mindre bemedlade elever. Han lät även framskymta ett framtidsperspektiv med ett gymnasium som utbyggnad av Solbacka. Som vi alla vet blev han sannspådd i detta hänseende.

Anders Jeurling var det ihärdiga arbetet personifierad. Han var systematisk, oförtröttlig och detta gav till sist resultat. Trots sin praktiska läggning var han en romantiker, där naturen spelade en stor roll. Även för musik hade han ett levande intresse.

Vid starten hölls antalet elever lågt då han först ville pröva sina idéer och på så sätt finna rätt form för verksamheten. Skolan fick mer en prägel av storfamilj än av skola. Slog det väl ut, vore det lätt att utvidga den. Verksamheten organiserades som AB Lantläroverk med Louise Hansson som föreståndarinna i vilken befattning hon verkade till 1911, då hon frånträdde av hälsoskäl.

Skolan som till en början var treårig, växte och snart hade den blivit 5-årig och utökades 1907 med en realklass. 1908 anställdes Jean Berglund som lärare och därmed inleddes en ny epok i skolans historia. Efter Anders Jeurlings död 1906 ingick Jean Berglund äktenskap med den efterlevande Louise Jeurling (född Kuylenstierna) och därmed knöts han fastare till institutionen då hustrun kontrollerade 85% av aktierna i AB Lantläroverk.

1910 – 1920

Jean Berglund blev rektor 1911 och verkade som sådan till 1923 då han lämnade skolan. Under denna tid sjöd skolan av aktiviteter. Man diskuterade förslag till skolmössa och skolmärke och efter heta duster mellan gran och tall, beslutade man om ”två tallkvistar över vilken syns Karlavagnen”. 1911 startade rektor Berglund den s.k. Kamratringen, en för alla elever gemensam intresseförening. Denna kan ses som en föregångare till Föreningen Solbackapojkarna. Kamratringen diskuterade länge idén med skolmössa och på hösten 1913 avgjordes frågan. Man fick en vintermössa av mörkblå sammet och en sommarmössa av ljusblå siden, båda försedda med Kamratringens märke broderat i svart silke.

Från rektor Berglunds tid kan man notera flera intressanta pedagogiska initiativ. Läsåret 1914/1915 infördes på prov latin i realskolan, ”för att ge eleverna tillfälle att i någon mån sätta sig in i gamla tiders kultur och historia och därigenom påskynda uppövandet av lärjungarnas känsla för grammatik och satsbyggnad”.

Idrotten omhuldades och den första triumfen hemfördes 1915 när skolans idrottslag kom tvåa för samtliga realskolor i riket och 1916 erövrades 1:a pris. Samma år påbörjades det nya och stora skolhusbygget som under krigsåren tungt belastade skolans ekonomi. Första världskriget gjorde sig påmint och skolan fick sin beskärda del. Det var ont om mat och bränsle, spanska sjukan härjade, men skolan red ur stormen och detta gav skolan en internationell prägel där flyktingar från många länder fann ett hem för sina barn. På hösten 1917 uppgick elevantalet till 66.

Läroverkshuset invigdes den 9:e juni 1918 och året därpå gjorde elektriciteten sitt intåg.

1920 – 1930

Höstterminen 1923 lämnade rektor Berglund skolan. Louise Berglund fortsatte sitt arbete till 1928, två år efter det att Folke Goding utsetts till ny rektor. Efter Berglund utsågs Alfred Enlund till ny rektor. Han hade tillhört kollegiet sedan hösten 1915. Elev tillströmningen var ojämn och ekonomin periodvis dyster. Det stora hindret för skolans utveckling berodde delvis på att man saknade examensrätt. Eleverna fick resa till närmaste större stad och där tentera som privatister. Detta minskade naturligtvis skolans dragningskraft. Sedan läsåret 1919-1920 hade skolan stått under Skolöverstyrelsens inspektion och 1924 fick Solbacka den betydelsefulla rätten till realexamen, vilket avsevärt bidrog till den positiva utveckling som nu startade. I juni 1925 ägde Solbackas första realexamen rum där av sex elever godkändes tre vid skolan och en som privatist i Södertälje.

En internatskola som inte fick statligt understöd och som inte hade möjlighet att erbjuda pensionsberäkning eller ordna pension, hade naturligtvis stor omsättning inom kollegiet. På våren 1926 sökte sig både rektor Enlund och flera lärare till annan tjänst.

Hösten samma år tillträdde Folke Goding som ny rektor, tillsammans med 5 nya lärare, vilket inledde en ny period i skolans historia.

Utsikterna höll på att ljusna, raden av förlustår höll på att brytas och ett tecken på detta var att skolan 1927 inköpte personbil och år 1929 även lastbil. På idrottsprogrammet stod skyttet högt och en skytteförening, ansluten till Skytteförbundets Överstyrelse, bildades under läsåret 1927/1928.

En transaktion som betydde mycket för skolans utveckling genomfördes 1928, då Folke Goding löste in Louise Berglunds aktiepost, som motsvarade ca 85 % av bolagets kapital. På detta sätt lades såväl den styrande som den ekonomiska makten i händerna på en och samma person.

Påsken 1929 deltog Solbacka för första gången i skolungdomens allmänna fjällfärd och detta blev under ett antal år en årligen återkommande händelse.

Under sin 33-åriga tid som rektor och verkställande direktör, byggde Folke Goding upp och förvaltade en mönsteranläggning.

1930 –1940

Under de närmast åren hände mycket på byggnadsfronten. Läroverkshuset påbyggdes 1931 och följande byggnader tillkom: Österbo 1930, med något så ovanligt som rinnande vatten, Södra Gymnastiken 1931, Norra Gymnastiken

1934, Sjöstugan 1935, Allén 1936 och efter flera moderniseringar stod Läroverkshuset färdigt 1937, så även den nya Mässen som invigdes i augusti samma år. Anläggningen var toppmodern och invigningen refererades i ett flertal tidningar, vilket bidrog till att definitivt sätta Solbacka på internatskolekartan. 1935 installerades nytt vattenverk vilket, från borrad brunn, gav ett förstklassigt vatten.

År 1932 inköpte rektor Goding Jättna säteri och på dess ägor anlades en skjutbana av hög klass. Denna satsning bidrog avsevärt till det stora skytteintresse som skolan under alla år visat.

Genom Kungl. Maj:ts resolution av den 7 juli 1933 fick läroanstaltens föreståndare rätt att anställa studentexamen och de två första som gick upp i studentexamen var ett syskonpar som gick upp som privatister i Stockholm. 1934 tågade den första studentkullen om 8 stolta studenter ut från Solbacka. Som examensvittne fungerade bl.a. Albert Engström.

Under höstterminen 1934 inköptes och installerades en ljudfilmprojektor och varje söndag hade man filmvisning. 30-talet var den tidsperiod då många nya inslag kom till i samverkan med eleverna och grunden lades för den föreningsverksamhet som under hela resterande tid skulle känneteckna Solbacka. 1935 bildades den litterära föreningen Foibos1, som skulle vara en ungefärlig kopia av Svenska Akademien. Medlemsantalet var därför begränsat till högst 18. Till en början hade föreningen det för realarna något mer begripliga tillnamnet Vinghästen och man gav även ut en tidskrift med just detta namn. Då inga annonser tilläts blev tidningen efter bara fyra nummer vingklippt. Denna följdes av tidningen ”Pekpinnen”, men även denna fick snart läggas ner. Men även ”Vinghästen” hade sina föregångare som t.ex. ”Årsskottet” som troligtvis gavs ut 1913 och ”Solbackapojken” vilken kom ut i början av 1914 med ett nummer i veckan. Det har förekommit ännu fler försök att ge ut tidningar på skolan, t.ex. i slutet av 40-talet gav man ut ”Svart på Vitt”.

1936 bildade f d elever Föreningen Solbackapojkarna, en sammanslutning av forna och vid Solbacka Läroverk inskrivna elever och tjänstemän samt övriga för föreningens syften och för läroverkets verksamhet intresserade. Målsättningen var att främja kamratskap och sammanhållning mellan äldre och yngre generationer, mellan elever såväl som lärare och att upprätta förbindelse med läroverket och stödja dess verksamhet och utveckling. I början av föreningens verksamhetstid var kapitalstarka medlemmar intresserade av att bygga en fastighet/föreningshus alldeles i närheten av Solbacka för att närmare kunna följa skolans utveckling. Vidare ville man förvärva hela Solbacka Läroverk för att göra en stiftelse av denna, enligt Lundsberg, under föreningens förvaltning. Rektor Goding accepterade emellertid inte dessa planer och erbjudanden.

Sång och musik har alltid fått stor plats på skolan och många orkestrar har sett dagens ljus. Det kanske mest kända är Black & Tan som bildades 1936 och som inbjöds att underhålla gästerna på M/S Gripsholm under en Östersjökryssning. I april 1937 grundades Solbacka Sångarförbund på rektors och musikdirektör Nils B. Söderströms inrådan. Likaså startades idrottsförening och brottarklubb.

1940 – 1950

Till 40-årsjubileet 1941 utgavs en minnesskrift som i bilder visade skolan och skolans dagliga liv. Samma år iordningställdes slalombacke i sluttningen mot sjön Misteln, som genast blev ett populärt tillhåll när snötillgången var god. Efter diverse tidigare försök att under en längre tid utge en skoltidning, startades 1942

Solbacka-Tidningen, en tidning som var ”avsedd för dem som ha eller ha haft förmånen att få ett andra hem på Solbacka”. Initiativet kom ursprungligen från några elever, som gjorde ett utkast och lyckades få rektorn med på noterna. Goding ställde emellertid som villkor att den skulle knytas till Föreningen Solbackapojkarna. Kontakt togs med föreningen, som ställde sig positiv. Till en början ville eleverna ge ut den en gång per månad, men rektor ansåg att pojkarna inte skulle hinna med sitt skolarbete. Hans förslag var att ge ut ett nummer per termin, och så blev det. Numera utkommer tidningen årligen och utgör en naturlig och viktig informationslänk mellan medlemmarna.

Rektorsbostaden, som byggdes på höjden norr om landsvägen, med magnifik utsikt över hela Solbacka, färdigställdes 1943. Farhågorna att eleverna i de lägre klasserna skulle hamna i skymundan kom på skam, och resultatet blev i stället att de äldre eleverna ansvarade för de yngre. Målsättningen var att all form av pennalism resolut skulle kväsas. Självstyrelse – det som senare kom att kallas ”Rådet” – infördes och år 1944 utarbetades stadgar av dess förste kurator. Detta organ som bestod av 9 medlemmar, valdes av eleverna. Rådet hade viss bestraffningsrätt, men domsluten skulle underställas rektor och godkännas av honom.

På Solbackadagen 1946 fick skolan sin egen fana och i början av vårterminen samma år startade segelflygutbildning, först på Kyrksjöns is, senare på Vängö flygfält, ”ett nytt friskt skott på skolans grenrika idrottsträd”, som det hette i årsredogörelsen. Initiativtagare var gymnastikdirektör John Bryant-Meisner.

I mitten på 40-talet tog läraren W. Hammarstrand initiativet till skoluniformen, blå kavaj, grå byxor och blå slips. Även Hammarskog tillkom tack vare honom. Han fick av Goding inköpa ett stycke mark och påbörjade bygget av en fastighet men ångrade sig och sålde tillbaka marken och det halvfärdiga huset. Huset byggdes färdigt och blev bostad för lärare och elever och döptes till Hammarskog.

Lärarnas pensionsfråga vållade bekymmer då privatskolelärare stod utanför det statliga pensionssystemet. Ett pensionsreglemente utarbetades och fastställdes 1946 vari varje anställd lärare tillförsäkrades samma pensionsförmåner som tillkom lärare i statlig tjänst, och även övriga anställda tillförsäkrades viss pension. Som organ för pensioneringen bildades Solbacka Läroverks Pensionsstiftelse.

Rektor Goding var ingen vän av ishockey utan ansåg att det var lagsporten bandy som skulle gälla. Trots hans motstånd gjorde ishockeyn sitt intåg år 1946. År 1947 bildades Musikklubben och på våren 1948 Solbacka Musikförening, ”Crescendo”, sedan det gamla musiksällskapet avsomnat. Dess främsta uppgift var att lära medlemmarna att förstå den klassiska musiken. Ungefär samtidigt startade en schackklubb och även Solbacka fotoklubb som genast blev mycket populär med ett stort antal medlemmar. Samma år tillsatte Rådet en filmkommitté vars uppgift blev att välja ut filmer att visa i Aulan.

1950 – 1960

Till och med vårterminen 1950 hade skolan utexaminerat 338 studenter.

1950 var det så dags för Solbacka historiska förening. 1951 passerade Solbacka femtioårsgränsen, samtidigt med att hundra år hade gått sedan dess stiftare föddes och tjugofem år sedan Folke Goding tillträdde som rektor. Med anledning av detta utgavs en jubileumsskrift ”Solbacka 1901 – 1951” under redaktion av lärarna Harry Berger och Arne Isenius.

I början på 50-talet hade man långt gångna planer på att inköpa en fjällstuga i Underåker. Man sålde en, speciellt för detta ändamål framtagen, Solbackasedel i olika valörer, och under några år innehade Föreningen Solbackapojkarna fjällstugan Romahöjda. Emellertid visade sig intresset vara mindre än man kalkylerat med och de ekonomiska problemen gick inte att lösa, varför stugan såldes i mars 1955 för samma pris som man erlagt, nämligen 13 000 kr. Dessa pengar kom att ingå i en större donation som Föreningen Solbackapojkarna beslutade skulle bli ett bidrag till iordningställandet av den planerade idrottsplatsen. Även ”den ridderligaste av alla sporter”, dvs fäktningen fick i december 1951 egen förening. Samma år införde Solbacka, som första skola, en hemvärnsförening där ett 40-tal elever kunde beredas plats.

På våren 1953 invigdes elevhemmet Västerbo. Detta var det näst största bygget efter den nya Mässen. Västerbo byggdes alldeles intill Nain som fick stå kvar under hela nybyggnadstiden för att där utnyttja de elevrum som så väl behövdes på den starkt växande skolan. Det fanns tankar att man kanske skulle kunna bevara Nain som ett skolmuseum eller att låta det bli ett kafé för eleverna, men därav blev intet. Huset såldes, monterades ner och återuppfördes utanför Gnesta.

År 1953 gick skolan in i en ny epok. Rektor Folke Goding med hustru Karin skänkte Solbacka till en stiftelse, ”Stiftelsen Solbacka Läroverk”. Gåvan bestod, sånär som på några procent, av hela aktiestocken i det forna AB Lantläroverk. Gåvans värde uppskattades till mellan 4 och 5 miljoner kronor. Skolan skänktes, kan man säga, till dess forna elever som var rikt representerade i stiftelsestyrelsen.

Förvaltningen skulle skötas av en styrelse där rektor, representant för Södermanlands Länsstyrelse, representant från kollegiet och från Föreningen Solbackapojkarna skulle ingå. Donationsurkunden är daterad den 1 december 1953 och fem år senare utökades den genom att rektorsparet även överlämnade sin egendom Jättna.

De försök att få stadsbidrag som gjordes på 20-talet och som upprepades några gånger under 30-talet, återupptogs och 1953 hade frågan avancerat så långt att internatskolornas ekonomiska problem togs upp till behandling i riksdagen, dock utan resultat för Solbacka. Två år senare föreslogs skolan till bidrag fr o m. budgetåret 1956/57.

År 1955 erhöll skolan för första gången ”Lilla stadsbidraget”, vilket innebar att staten anslog en viss summa per elev och dag och detta bidrag fortsatte att utgå tills sista gruppen ”riktiga” studenter lämnade skolan 1968.

År 1953 hade skolan vuxit så att elevantalet uppgick till 300 elever, vilka undervisades av 23 lärare, sköttes av sex husmödrar och fyra vaktmästare, samt köks- och städpersonal, alltså en ansenlig personalkader.

1955 var det dags för en ny förening igen. Tillskottet i föreningsfloran var en biologisk sådan. Året därpå startade en ryttarförening, så även CST (Club Stereo-TV), internatskolornas produktionstekniska förening vars verksamhet pågick till 1968. Under dessa år var CST en stor sammanhängande organisation med ca 500 medlemmar från Solbacka och andra internatskolor. Ursprunget var Solbacka radioklubb men då många hade slutat på skolan fortsatte klubben med sin verksamhet under namnet CST i Stockholm. Verksamheten bestod i bl.a. framställande av olika amatörrevyer och talangjakter på skolorna samt även film, band, grammofoninspelningar och matchning av poporkestrar.

På sommaren 1957 besökte kung Gustaf Adolf Solbacka, där han bevistade Försvarshögskolans chefskurs i totalförsvar. Vid detta tillfälle ristade han sin namnteckning på en röd kalkstensplatta som senare monterades in i Forumanläggningen. På hösten gjorde TV sitt genombrott på skolan då man fick tillgång till tre apparater, vilka donerats av en målsman. Rektorsparet donerade åter värdepapper, fastigheter och jordegendom (Jättna) på tillsammans ca. 700 .000 kronor till Stiftelsen Solbacka Läroverk. Avkastningen skulle i möjligaste mån användas för ändamål som främjade nödvändig byggnation, speciellt det påtänkta aulabygget.

1958 blev ett händelserikt år i skolans historia. Iordningställandet av den nya idrottsplatsen hade dragit ut på tiden men kunde efter mycket hårt arbete slutföras tack vare bidrag från målsmän, gamla elever och rektor Goding själv. Den länge efterlängtade idrottsplatsen – enligt många samstämmiga uttalanden Sveriges vackraste – invigdes officiellt med pompa och ståt, och med ett reportage i Sveriges Television, men i ett uselt väder. När samtliga gäster, lärare, gymnastikutövare och elever tågat genom det magnifika Storeport - formgivet av teckningslärare Arne Isenius – talade landshövding Bo Hammarskjöld, Kungliga Södermanlands Regementes musikkår spelade, en stilig gymnastikuppvisning bestående av 260 elever genomfördes i hällande regn och medaljer utdelades.

Även Solbackas Forum Pietatis, torget eller amfiteatern i röd och grå kalksten, beläget mellan Västerbo och Mässen, invigdes högtidligt, samtidigt med idrottsplatsen. Samma år blev Ess-Pe-stugan (uttytt Solbacka Pojkarna, då dessa donerade medel) färdigt, beläget invid den nya idrottsplatsen. Här inrättades expeditioner och omklädningsrum. Ursprunget var egentligen en av de gamla cykelbodarna som renoverats och inretts.

1959 lämnade Goding rektorsbefattningen efter 33 år men stod kvar som stiftelsens ekonomiska och administrativa ledare. Den skola som han övertagit 1926 med 41 elever, hade under hans ledning vuxit till ett eget litet samhälle med nästa 10 gånger det dåvarande elevantalet. Tillträdande ny rektor blev Tor Lundberg, som varit lärare redan mellan 1943 och 1954.

1960 – 1970


Matsalen 1966. Årsskiftet 1960-1961 fick skolan egen elevbrandkår, som blev ansluten till Södermanlands brandkårsförbund. Under år 1961 utfördes en del nybyggnationer. Ett nytt elevhem, Norrebo i tre våningar, stod klart bakom Reserven i kanten av den gamla 100 metersvallen och nytt emikum och fysikum i kanten av den gamla fotbollsplanen blev klart vårterminen detta år. Likaså fick man en ny ishockeybana intill idrottsplatsen. 1963 köpte skolan Wellerska skolan vid Gryts kyrka av kommunen. Där inreddes lärarbostäder och planerades för elevkök men denna utökning av undervisningen kom dock aldrig att förverkligas. UMTK (Uppe Med Tuppen Klubben) startade sin verksamhet med att ordna förströelse, popkonserter etc. och året därpå tillkom Solbacka jakt- och viltvårdsförening.

Hösten 1964 noterade Solbacka det högsta elevantalet i sin historia, 393 elever varav 330 var interner. Andreas Ehn övertog rektorskapet under ett halvår under Tor Lundbergs tjänstledighet 1963.

1964 startade man en antirökkampanj ”Töm rökrutan Kaxis” och på hösten detta år lyckades man, efter önskemål från elever, få länsstyrelsens tillstånd för körkortsutbildning och denna startade vid årsskiftet 1964/1965. Teoriundervisningen genomfördes på fritid på skolan och övningskörning skedde i Flen. Under vårterminen samma år togs första steget till den samhällsvetenskapliga föreningen som antog namnet Forum. Denna hade till syfte att intressera skolans elever för dagsaktuella händelser och därmed väcka debatt. Föreningen anordnade diskussioner och föredrag och gav fr o m. 1966 ut en tidning med flera nummer per termin ”Forum informerar”. Vid denna tid hade skolan ett 20-tal föreningar. Skolans fotbollslag, som alltid varit framgångsrikt, erövrade 1965 för alltid Prins Bertils pokal för internatskolor, vilken utdelades av dåvarande kronprins Carl-Gustaf.

Den 4 mars 1966 drabbades skolan av beskedet att Folke Goding vid 74 års ålder, efter en tids sjukdom, avlidit, sörjd av makan Karin (född Wilhelmson), lärare, personal och otaliga Solbackaelever. Hans plats som stiftelsens grundare, rektor 1926-1959 och verkställande direktör 1926 fram till sin död, är för alltid säkrad i det svenska undervisningsväsendets historia.

I mitten på 60-talet inleddes en omdanande period i undervisningsväsendet när studentexamen togs bort och hösten 1966 skedde starten för det nya gymnasiet. Man började alltmer diskutera de privata internatskolornas existensberättigande. Nidskriverier började dyka upp i press och man talade om att Solbackaeleverna, som bröt mot av elever, föräldrar och föräldrarepresentanter godkända regler, utsattes för hårdhänta bestraffningar i form av straffmarscher, nattrazzior och skampålar. Elevrådets rätt att bestraffa var ett hett diskussionsämne och sedan Skolöverstyrelsen delgett sina synpunkter genomfördes vissa förändringar som man ändå planerat att genomföra, t.ex. att elevrådet inte längre dömer eleverna utan föreslår rektor korrektionsåtgärder. Rådet skulle också få en mer elevvårdande uppgift. Betänkandet från Internatskoleutredningen pekade också på att skolan skulle bli mer beroende av direktiv och synpunkter från högre ort.

Alltsedan 1966 fanns en samarbetsnämnd med representanter för målsmän, skolledning, lärare och elever enligt skolstadgan, vilka utförde ett värdefullt arbete. 1966 var det dags för en ny förening, Gourmet, vars medlemmar skulle få tillfälle att sätta sig in i matlagningens svåra konst.

År 1967 kunde man se en annons om att Stiftelsen Solbacka Läroverk antog såväl gossar som flickor till sitt internat! Det som en gång i begynnelsen var AB Lantläroverk för gossar blev under höstterminen detta år ett saminternat, fyra år efter Sigtunaskolan. Under parollen ”frihet, jämlikhet och systerskap” gjorde 22 flickor sitt intåg på skolan bland 266 pojkar! Detta steg hade diskuterats vid ett flertal tillfällen men alltid fallit av olika anledningar. Nu var skolledningen mer eller mindre tvingad och debatten formade sig i stället hur på bästa sätt detta skulle ske. Flickornas intåg resulterade även i att en flicka blev medlem i elevrådet. Däremot meddelade den gastronomiska föreningen Gourmet att ”på förekommen anledning har beslutats att ingen intagning av flickor skall förekomma”. Man ville visa alla söta flickor att tesen ”vägen till kvinnans hjärta går genom köket” stämde.

Flickor var däremot välkomna på de discodanser som anordnades på lördagarna. De internflickor som nu kom till skolan inkvarterades på Norrebo.

För att leva upp till läroplanens målsättning ”bättre kontakt mellan målsmän och skola” anordnades informationsdagar. Under en sådan dag 1967 gästades skolan av 130 målsmän.

Våren 1967 bildades en ny förening, GROBA, med mottot att ”roa skolans elever efter bästa förmåga, men utan att egentligen uträtta något”. Detta år bildades även en lokalförening av Högerpartiets ungdomsförbunds skolförening, KS (Konservativ Ungdom), med drygt 160 medlemmar. Även kontakter med Lundsbergs KS upprättades. Likaså bildades ISEF (Internatskolornas Elevförbund) i mars. Syftet var att bygga ut samarbetet mellan internatskolorna, slå vakt om deras existens samt att vara ett forum för utbyte av åsikter.

Ett nytt steg till fritidsverksamhetens fromma togs i januari 1967 då slalombacken invigdes i sitt nya skick med starttorn och elljus. Samtliga 92 elever som gick upp detta år klarade sin examen. Så många elever hade tidigare inte utexaminerats samma läsår.

Under slutet av 60-talet började orosmolnen på allvar torna upp sig och internatskoleutredningens betänkande från 1966 lovade inget gott. Trots att Solbacka var landets största internatskola, hamnade den på efterkälken i den rangrulla som utredningen upprättat. Solbacka återfanns ej bland de skolor som utpekades som s.k. riksinternatskolor.

I stället blev skolan reserv till 1972. Detta resulterade i minskad elevtillströmning och högre terminsavgifter. På sikt visade det sig omöjligt att driva en internatskola utan ökat stöd från samhället. I februari 1968 kunde man i Aftonbladet läsa rubriken, Palme gör tummen ned för snobbskolor. Från regeringshåll ville man inte ha ”drivhus för bourgeoisiens värderingar”.

Nu infördes självbetjäning i matsalen och enligt många försvann trivseln i och med den köbildning som blev ett resultat av nyordningen. Detta år avskaffades den traditionella studentexamen och de sista officiella studenterna, 94 till antal, stormade ut. Fram till nu hade skolan utexaminerat 1032 studenter.

På Solbackadagen 1968 skedde invigning av framlidne rektor Folke Godings minnesrelief, vilken placerades på väggen till Forum. Vid samma tillfälle överräcktes den godingska medaljen till direktör Bertil Diedrichs. Tidigare hade endast adjunkt ”Sir” Harry Berger fått denna utmärkelse, som är ett bevis på att mottagaren utfört för skolan särskilt tungt vägande insatser.

Solbacka kunde inte isolera sig från samhällets påverkan, utan 1968 hade man även här fått haschproblem som man dock ansåg sig kunna hantera. Likaså påverkades elever av den politiska turbulensen och de antiamerikanska strömningarna och 1969 bildades en FNL förening med ett 15-tal medlemmar, med målsättning att skapa opinion mot USA:s krig i Vietnam. Andra ägnade sig åt disco och lerduveskytte. I källaren under gymnastiksalen öppnades en discotequeklubb med det säregna namnet Steck-Gotha. Namnet lär härstamma från det gamla pianot som stod i lokalen och i vars innanmäte man hittade detta namn. Även en lerduveskytteförening etablerade sig i grusgropen med en bana med skjutstationer – allt enligt internationella regler och gällande säkerhetsföreskrifter.

Tor Lundberg avgick sommaren 1967 från tjänsten som rektor, vilken han innehaft sedan 1959, och ersattes av Andreas Ehn som redan tidigare vikarierat för Lundberg, under vårterminen 1964, då Lundberg var tjänstledig.

1970 – 1973
Efter Ehns tjänstledighet läsåret 1970/1971, då Åke Josefsson vikarierade, avgick Ehn, och Tor Lundberg återgick till rektorskapet för den tid som återstod för skolan. Dock var Lundberg sjukledig en tid under höstterminen 1972 och ersattes då av tjänstgörande rektor Bo Magnusson.

1969/1970 hyrde Friluftsfrämjandet och Solbacka en gammal statarstuga, Raskdal, av markägaren Ånhammar. Avsikten var att få ett friluftstillhåll för lärare och elever. Ständigt nya bekymmer hopade sig, elevantalet minskade, och allt gjordes för att minimera risken för skolans nedläggning. Från skolans sida gjordes upprepade försök att få det statliga bidraget höjt, men trots att Skolöverstyrelsen tillstyrkt sade stadsmakterna varje gång nej. Skolans styrelse arbetade energiskt med att ge skolan möjligheter att överleva men det allmänna kostnadsläget visade att det blev för dyrt att driva skolan utan ordentligt stöd från det allmänna. De ekonomiska problemen hade nu fått en sådan omfattning att man beslöt att anställa en VD, och civilekonom Sven Fredholm tillträdde denna befattning i början på 1968.

En milstolpe passerades 1970 när den absolut sista gruppen om 39 realexamenselever stormade ut. Av dessa var 10 från orten. Antalet elever som avlagt realexamen mellan åren 1925 och 1970 var ca. 725. På höstterminen 1970 öppnade en efterlängtad cafeteria med tillhörande sällskapsrum innanför Gripsholmssalen, som fyndigt, efter ett vinnande namnförslag, döptes till ”Yxis”, helt i analogi med rökrutan som under många år gått under benämningen ”Kaxis”.

Vid 1970 års riksdag förelåg en fyrpartimotion med yrkande att Solbacka antingen skulle få status som riksinternat eller i annat fall få ett högre bidrag. Motionen avslogs och utsikterna för skolan att fortsätta sin verksamhet verkade nu ytterst små. Flera olika lösningar diskuterades, men dessa diskussioner ledde inte till något konkret resultat. Det hävdades t.o.m. att utomstående kretsar hade planer på att engagera Solbacka i en svenskspansk skolverksamhet.

Den, år 1944, införda elevkårsorganisationen för elevernas självstyre ändrade radikalt inriktning år 1971. Elevhemmen blev mer självständiga då man införde hemråd där en elev satt som ordförande. Dess uppgift var bl a att vara kontaktorgan till pater, husmor och rektor. Rådet fanns kvar men med andra funktioner som t.ex. att samordna fritidsverksamhet och att tillvarata elevernas intressen på alla fronter.

Vid redaktörsskiftet på Solbacka-Tidningen detta år, utsågs en flicka till ny lokalredaktör, den första flicka som ingått i lokalredaktionen.

”Studenten är död, leve studenten. Privatskolorna vägrar ta av sig studentmössan!” var en rubrik i en dagstidning när 65 ”studenter” i maj 1971 stormade ut på skolgården. Ingen skolreform i världen hade kunnat ta död på äkta studentglädje. Men studentglädjen kunde inte råda bot mot den oro, som inte bara skolans personal kände utan även de i trakten boende. Solbacka hade sedan länge varit Daga-bygdens störste arbetsgivare och med fog Solbackapojkarna skulle få ett engångsanslag om 150 000 kronor som ett bidrag till föreningens fortsatta verksamhet, och att man fick rätt att under 25 år, d v s fram till 1998, vederlagsfritt disponera Sjöstugan samt tillhörande ”tomt”, dit arkiv och prissamling flyttades. Överenskommelsen sade också att skolverksamheten skulle fortsätta fram till läsåret 1972/1973 med en avgångsklass.

Föreningen Solbackapojkarna påverkades inte nämnvärt, men vid ordinarie årsstämma i maj 1972, ändrades och fastställdes en del paragrafer i stadgarna för att bättre passa den nya situationen.

Avgångsklassen 1973 bestod av 35 abiturienter, 18 pojkar och 17 flickor, vilka satte punkt för en 72-årig skolverksamhet. Man sjöng om studentens lyckliga dar för allra sista gången, och tänkte tillbaka på skolans lyckliga dar, dagar då Solbacka var ett framgångsrikt idrottsinternat. Med utgången av 1973 avvecklades Solbacka Läroverks mer än 70 åriga verksamhet. En särskild avslutningshögtid anordnades den 16 juni, med deltagande av ca 350 personer, varvid minnesgåva samt Sjöstugans nycklar till Föreningen Solbackapojkarna överlämnades av Karin Goding, samt silverljusstake till Gryts kyrka, allt under medverkan av Studentsångarna. I Föreningen Solbackapojkarnas stadgar stod bl a att föreningen skall stödja skolans verksamhet, vilket även gjordes på flera sätt under de gångna åren. T ex ställdes en del utrustning till förfogande för elevernas fritidsverksamhet. När skolverksamheten upphörde beslutade styrelsen att ifrågavarande utrustning skulle auktioneras bort till föreningsmedlemmar på Solbackadagen och att intäkterna skulle tillfalla stipendienämnden. När nu epoken Solbacka Läroverk definitivt gick i graven kändes det mycket bittert för många som verkat vid eller varit elever vid skolan.

Men vi skall inte fira skolans minne med klagan utan låta den sista versen på rektor Tor Lundbergs Högtidstal vid avslutningshögtiden minna om den tid vi tillbringade på vår kära skola:

Gemensamt för alla är dock den gemenskap som skolan har skapat, kamratskapet gett,
den känsla du känt, då efter ett skollov -
Ljuset från Österbo, Mässen, Allén
har lyst dig emot som ett ”Välkommen åter”,
har lyst dig emot med trygghetens sken.
Det ljuset skall brinna i Solbacka sinnen,
det ljuset skall leva på Solbackaminnen.
Och känner du lust och längtan ibland
att förnya och stärka minnenas band
så vet du, det finns ännu kvar lite grand
av Solbackaandan vid Kyrksjöns strand

Trots att skolan nu varit nedlagd i 28 år fortsätter Karlavagnen att fara över himlavalvet och leda oss vidare på vår färd. I bagaget har vi våra minnen och Solbackaandan som just nu är starkare än någonsin. Vi är fortfarande över 1000 medlemmar och tack vare denna tidning och vår hemsida har vi, och får vi, kontakt med de som är och med de som önskar bli nya medlemmar i föreningen. Årets 100-årsjubileum kommer att bli en manifestation som visar vilken kraft skolan fortfarande spelar och vilken kraft Solbackaandan än idag har. I våra hjärtan har Solbacka aldrig lagts ner!

1973 – 2001
Föreningen Solbackapojkarna

Föreningen Solbackapojkarna grundades för 65 år sedan, närmare bestämt den 6/12 1936. Stadgarna, vilka omarbetats 1952 och 1972, stipulerar att det åligger styrelsen för föreningen bl.a. att utfärda register över medlemmarna, att utge Solbacka-Tidningen och att anordna den årliga Solbackadagen.

Föreningen har under alla dessa år oförtrutet fortsatt sin verksamhet och hållit styrelsemöten, under de senaste åren två gånger per år, och årsmöten på Solbackadagen på Solbacka. Under alla dessa år har ett antal medlemsmatriklar utgivits. Idoga försök har gjorts, och görs, att hålla dessa aktuella, men detta är ett Sisyfosarbete. Den matrikel som ligger ute på föreningens hemsida, kommer förhoppningsvis att underlätta detta arbete då medlemmarna själv kan gå in och kontrollera att uppgifterna om adress stämmer.

Alltsedan Solbacka-Tidningens första nummer år 1942 har den nästan regelbundet utkommit med två nummer per år och ett stort antal redaktörer har under dessa år passerat revy. Vid styrelsemötet 1974 togs beslut att tidningen i fortsättningen bara skulle utkomma med ett nummer per år. Anledningen var att det inte fanns underlag vare sig ekonomiskt eller skrivmässigt. Denna målsättning har man i stort sett lyckats hålla, även om man vissa år givit ut dubbelnummer. Ambitionen nu är att udda år ge ut en enklare tidning – gäller dock inte år 2001 med anledning av 100-årsjubileet – och jämna år en mer fullödig sådan.

Tidningen upplever i år sin 54 årgång och kan år 2002 fira sitt 60-årsjubileum. Under Solbackas tid som skola hade Föreningen Solbackapojkarna fyra fonder att förvalta, ur vilka elever kunde söka stipendier. När skolan upphörde, slogs dessa ihop och 1975 kunde man för sista gången söka ur denna stipendiefond.

Lokala föreningar har etablerats i olika regioner. Idén till Skånska Solbackagillet fanns redan 1973 men kom inte igång förrän 1979. Andra lokalföreningar har bl a funnits i Stockholm under 40-talet, i Göteborg och den senast etablerade startade våren 2000 i Uppsala som Föreningen Solbackapojkarnas Uppsalakrets. 1986 firade Föreningen Solbackapojkarna 50-årsjubileum vilket ihågkoms med tal och historik över de gångna åren. En annan stor händelse detta år var att en minnesbok Solbacka Läroverk – en historisk bildkavalkad från en internatskola i Sörmland, gavs ut. Ide, research och projektledare var f.d. eleven Lennart Jarnhammar. Den trycktes i en begränsad upplaga, dels inbunden i klotband med förvaringskassett, numrerad och signerad, dels i en allmän upplaga.

Efter hårdare styrning av den ekonomiska förvaltningen visade föreningens ekonomi allt bättre siffror mot slutet av 80-talet. Från 1990 har höstens styrelsemöten hållits på Sandhamns Värdshus, vilket blivit en mycket uppskattad tradition.

I samband med vårens styrelsemöte 1994 överlämnades, å sterbhuset Karin Godings vägnar ”Folke Godings Vänbok”, som han erhöll som gåva från vänner vid sin 50-årsdag. Samma år utgavs en tryckt medlemsmatrikel, kanske den sista i tryckt form.

Vid landstingets övertagande av Stiftelsen Solbacka Läroverk stadgades att Föreningen Solbackapojkarna erhöll dispositionsrätten för Sjöstugan under 25 år. En renovering genomfördes och Sjöstugan kom att drivas mer som hotellverksamhet. I början på 90-talet diskuterades i styrelsen hur man skulle hantera Sjöstugan. Ett förslag var att, innan kontraktstidens utgång, göra sig av med fastigheten p.g.a. höga årskostnader. Årsmötet sade nej till detta förslag. Man förhandlade även med Solbacka Sport & Konferens om att köpa fastigheten, men detta gav inget resultat. Från 1991 arrenderade föreningen ut Sjöstugan till ett par medlemmar. Vid utgången av arrendetiden, d v s årsskiftet 1997/1998, gjordes en ny överenskommelse med Solbacka Sport & Konferens där föreningen fick tillgång till två rum i Klostret/Sjukstugan, ett styrelserum och ett som idag används som arkiv och bibliotek. Vårens styrelsemöten har alltsedan 1998 hållits i Klostret. Det mesta av Solbackas arkiv – som tidigare förvarades i Sjöstugan – flyttades i slutet av 80- och början av 90-talet till Landsarkivet i Uppsala där Solbacka Läroverks arkiv och Föreningen Solbackapojkarnas arkiv (med Harry Bergers samling) numera finns i säkert förvar.

Under många år hade Föreningen Solbackapojkarnas medlemsavgift varit 50 kronor per år och 250 kronor för ständig medlem. Enligt styrelsebeslut togs fr.o.m. 1997 medlemsavgift för nya medlemmar bort och man beslutade även att styrelsearvoden ej längre skulle utgå. Vid årsmötet på Solbackadagen den 24 maj 1997 utsågs Solbackas högt ärade lärare, och mångåriga ledamöter i föreningens styrelse, Axel Ericson och Hans Norrman till hedersledamöter i Föreningen Solbackapojkarna.

1999 beslutade styrelsen att stödja den Hemsida på Internet med adress www.solbackapojkarna.com, som f d eleven Lars Baalack startat och som menade att det är hög tid att ”sluta sända röksignaler till varandra”. Det är fortfarande han som är den som aktivt ser till att detta projekt fungerar. Han är även – tillsammans med restauratören och f d eleven Gunnar Ekdahl – initiativtagare till de sedan 1999 månatligen återkommande Solbackaträffarna på restaurang Tennstopet i Stockholm. Dessa har annonserats i Svenska Dagbladet.

Författaren till dessa rader vill här framföra sitt hjärtliga tack för värdefull granskning, kommentarer och bidrag till lärarna Axel Ericson, Hans Norrman och rektor Andreas Ehn!